Loading...
min mammaVardagsliv

Jag börjar blogga igen!

Det har hänt så mycket i mitt liv på senaste tiden, ända sedan i höstas har livet varit en utmaning och jag hoppas att jag kommer ta mig genom allt och komma ut på andra sidan, starkare. Jag vill försöka fokusera på det som är bra i mitt liv, det positiva, det jag kan förändra på egen hand, och förtränga sorgen, det negativa mörker som jag inte vill få fäste inom mig.


I höstas gick båda hundarna bort. Det var inte oväntat att Neo skulle lämna, men han fick en tumör i buken och blev allt sämre och det gick alldeles för snabbt. Jag skulle inte få för mig att ge min älskade staffe som var över 12 år gammal cellgifter, utan han var tvungen att gå. Han fick en bra sista sommar på landet med alla dess ben han kunde tänka sig och en matte som aldrig vek från hans sida.

Något mer oväntat var att min älskade Doris, min vapendragare, att även hon skulle gå bort. Men hon var i samma ålder och hade ju blivit otroligt gammal och var pigg fram till sista våren. Hon som klarat sig genom cancertumörer och allt, hon levde med hjärtfel men det blev inte märkbart förrän på slutet då det helt gav vika. Jag var tvungen att ta beslutet där och då inne hos veterinären, och sedan hade min sagolika stora ponny somnat in.

Om jag inte hade haft nytillskottet hunden Leo hade det varit ännu svårare att hantera.

Men precis som om livet inte kunde bli tuffare mot mig, hade jag en mamma som triumferande skrev till mig på Facebook att “Jag överlevde båda hundarna” för att därefter bara några månader senare, vara borta. Det är något som jag inte har bearbetat. Jag är medveten om det. Men jag har gått igenom många sorger i mitt liv, och mitt sätt att hantera det är att bita ihop och gå vidare och förpassa sorgen långt inom mig, för att kunna ta fram lite åt gången tills allt har pyst ut.

Mamma som överlevde Covid 19, som hade nio liv som en katt, som jag var med på IVA och när läkaren dödsförklarat henne i princip och sagt att allt hopp var ute, började att famla efter en snus i sängen och som ville fortsätta leva. Jag fick kriga för mamma i så många avseenden. Det är inte lätt när man kommer från ett eget boende att behöva bo på ett vård och omsorgsboende och ta emot hjälp från andra. Jag fick kriga hos biståndsbedömaren för att hon ens skulle få komma till ett boende, något som inte är lätt idag då man i stort sätt behöver vara halvdöd för att bli tilldelad en plats. Sedan var det jag ensam tillsammans med Martin som fick dela mammas resterande liv.

Jag tror inte att någon i mammas sfär, vare sig vänner eller släkt förstod mammas innersta eller hur briljant hon var. Hon dolde allt under en mask där hon var outhärdlig med sina krav på att allt skulle vara på ett visst sätt. Det måste vara tandkrämen Colgate Karies kontroll, bananer men inte DET märket, en bäddmadrass som skulle vara… och så fortsatte det bara. Men hon var fast i sin övertygelse om att bomull var det enda materialet som inte hettade mot kroppen, så jag fick helt enkelt leta bomull till förbannelse, ett material som inte är så vanligt idag i kläder, och leta bäddmadrasser som inte gled, som inte var för hala, för svampiga, för hårda, för höga, för….

Men mamma tog sig alltid fram. Hon hade lätt för att skapa nya band till människor, mindre bra på att upprätthålla dem. När hon akut hamnade på sjukhus utan snus skaffade hon sig dosor av en medpatient, som sedan belönades med två stockar snus som jag fick posta till honom. Mamma var väldigt rättvis och var mån om att rätt skulle vara rätt.

Om inte mamma hade utvecklat en sida där hon blev övertygad hypokondriker hade hon nog lyckats upprätthålla mer sociala kontakter omkring sig. Men jag kunde klippa av och vända henne i en annan riktning, men andra personer som inte bemästrade det tyckte nog att det var ett jäkla klagande. Jag tror faktiskt att det är mamma som person som har fått mig så lösningsorienterad. Jag ser ett problem – hittar en lösning och löser det. Mamma har haft många behov genom årens lopp och jag har gjort avkall på många saker i mitt eget liv för att hon ska ha det allra bästa av allt. Jag lyckades med det med.

Eftersom jag får tårar i ögonen nu då sorgen kom för nära slutar jag att skriva. Jag ska avrunda kvällen så att den inte blir så sen.
Mammas hemsida: www.ingaleijd.se

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.