Loading...

Änglahund – Min Sascha

Sascha

Jag har förlorat min hund. Men inte bara en hund.

Sascha var min Once in a lifetime dog. En sådan hund som man bara får en gång under sin livstid.
De flesta av er som har träffat mig har aldrig gjort det utan att jag har haft Sascha med mig. Hon har varit med under nästan alla hundärenden, på varje uppföljningsbesök, på hembesök, på utvärderingar av hundar…
Både hon och min andra tik Lycka har varit behjälpliga inom Hittehund under den tid jag varit engagerad inom Hittehund, alltså under 14 år. Sascha har varit en trygg mentor för alla fosterhundar som behövt mellanlanda hos oss, hon har haft ett bra språk med katter, även förvildade sådana, har kunnat läsa av precis alla hundar hon mött, och flera av de hundar vi har omplacerat som inte fungerat med några andra hundar, har alltid fungerat tillsammans med mina tikar. På gott och ont, eftersom jag ibland inte fått en ärlig uppfattning om hur den hunden har agerat då både Sascha och Lycka alltid parerat och läst hundspråk så bra att de fått alla andra hundar trygga på en gång.
Sascha lyssnade alltid på mig och fungerade från första stund med alla djur som jag presenterade henne för. Cirkuselefanter på bete, tama framspingande getter, får, hästar, fria höns, änder… Tänk er en hund man kan styra med en blick, som läser av ens min, och som lugnt och stabilt möter allt som kom i hennes väg. Enda gången hon var missnöjd var om vintern på landet då hon fick följa med mig, lös som vanligt, för att lägga mat i rådjurens ho, oh så hon skulle vilja sätta av efter dem! Men hon tittade bara surt på dem och fick en morot som belöning. Hon rörde inte rådjuren på tomten utan fick sitta bredvid sin matte under alla timmar jag satt i snön för att fotografera rådjuren. Däremot kunde hon ha intresse för vilt i skog och mark. Om hon någon gång hittade en hare kunde hon inte motstå lusten att sätta fart på den. Hemma kunde hon dock samspela med lösa kaniner som sov på henne i soffan, eller tamråttor som rörde sig fritt.

Sascha var senast med mig på en uppföljningsresa med tåg till Norrköping (och träffade seniorpudeln Laban) dagen före nyårsafton, och in i det sista var hon med och träffade hundar för omplacering… men senaste halvåret tog jag det lugnare med henne, och hela livet styrdes kring Sascha. En del hundärenden med för livliga aktiva hundar ordnade jag så Sascha hade hundtillsyn av sin husse, för jag ville helt enkelt att hon inte skulle stå åt sidan och vänta medan en annan hund stod i centrum, utan att min och hennes tid skulle vara kvalitetstid.

Sascha blev 16 ÅR. Ja, jag vet att det är galet. Men hon blev 16 år och är en omplaceringshund som jag den 26 maj i år skulle ha haft i 14 år, vi var integrerade med varandra. Innan jag övertog henne var hon med om en trafikolycka, så hon hade en stor skada på ena höften som påverkat höft och rygg.

Men sedan hon var 6-7 år har jag hela tiden sett till att sköta henne perfekt med alla de omsorger som man faktiskt kan ge. Min veterinär som är så skicklig på mycket är inte så intresserad av leder. Så när Sascha började att få ont i rygg och leder ville han rekommendera smärtlindring i allt högre dos tills hon inte skulle klara av med, och sedan låta henne somna in. För mig var det inte ett alternativ. Jag valde att gå till hundfysioterapeuter, sjukgymnaster, och lära mig själv så mycket som bara var möjligt om hundfriskvård och ledbesvär. Det resulterade i 7 år till!

Så det fantastiska är att hon under hela sin livstid aldrig har haft ont, aldrig varit stel, aldrig haft ledbesvär, för att jag hela tiden jobbat förebyggande. Det har kostat massor om jag ska vara ärlig. 2-3000 kr i månaden i bara särskilt foder, tillskott, laxolja, glucosamin, seniorkoller, sjukgymnaster och massörer. Men hon var så himla viktig för mig så den prioriteringen har gjorts och med den vetskapen vet jag att jag den dag hon lämnade oss, har gjort allt som varit i min makt för att ge henne ett långt, livfullt, aktivt och smärtfritt liv.

Hon vägde 20 kg så det var ingen dvärghund, så att hon blev så här gammal är ren förebyggande skötsel. Utan skötseln hade hon pga sitt ryggproblem och trafikskadad höft fått gå när hon var 7 och det gav sig till känna.
Senaste året har jag sett att hon ser sämre, men vi har alltid kommunicerat mest med handtecken och röst, och hon såg fortfarande handvinkningar och stoppsignal, hon såg nästan sämre på nära håll än långt. Hon var följsam som en skugga. Hon hörde sämre på längre avstånd, men förr eller senare tittade hon alltid åt mitt håll och följde handsignaler så det var inget stort problem, bara hon såg vad jag ville fanns all följsamhet kvar där.

Samtidigt så var många sinnen kvar, så jag försökte tänka utifrån det som Sascha uppskattade mest. Sascha gillade människor på ett väldigt innerligt vis. Hon var intresserad av människor och var in i det sista fortfarande social och vi kunde besöka hundrastgårdar bara för att hon älskade hundägare som har tid. Hon hälsade artigt på andra hundar och kunde leka tafatt eller ställa sig med rumpan upp och göra lekinvit mot någon fartig hane, men sen var hon hundra procent människoorienterad och gick mellan folk och stirrade dem rakt in i ögonen tills de började smeka henne. Nästan alla som träffade Sascha kände sig utvalda och speciella för att hon med sådan hängivenhet tittade dem rakt in i ögonen. Men hon kunde sitta en timme med en okänd människa på pendeltåget. Men det krävdes bara att jag ändrade ställning eller att jag tänkte tanken på att göra mig beredd för att gå av, så ändrade hon riktning på en millisekund beredd att följa med mig.

När Sascha var runt 4 år gick vi varannan söndag genom Väntjänsten på äldreboenden innan det fanns utbildningar för Vård eller terapihundar. Hon var varmt uppskattad! Jag satt vid pianot och spelade Evert Taubelåtar och sjöng, och Sascha minglade bland de äldre. Hon brukade ägna de människor som behövde henne mest tid. Deprimerade äldre som inte fick besök satte hon sig bara framför. Tittade dem rakt in i ögonen, och fick dem att prata igen.

Hon blev även så trygg kring rullstolsbundna, permobiler, och blev enormt social och miljötränad då hon var med mig överallt. Jag valde hundvänliga alternativ hos frisören, manikuristen, när jag handlade kläder, på NK, i gallerior. Eftersom hon uppförde sig så enormt fint och var så lugn var hon välkommen överallt, och jag gick ingenstans om inte Sascha kom med.

Jag kommer aldrig mer få en sådan hund och det har jag alltid varit medveten om, så varje dag blev en underbar gåva.
Vi gick fortfarande kurser tillsammans tills hon fyllde 15! I vintras lade vi fortfarande blodspår och hon bar stolt klöven tillbaka. Inte lika snabb som hon brukar, men fortfarande väldigt glad över aktiviteten. Under alla år har vi långvandrat mycket och länge vilket stärkte hennes muskler vilket var bra för hennes leder.

Hon älskade friluftslivet i skogen precis som jag. Vi naturspårade ofta älg eller rådjur och hon hade sådan lyft i stegen då. I skogen ägnade vi oss skogsagility och det gav henne en fin kontroll över sina muskler. Eftersom hon hade så fin kontakt med mig och var så kontrollerad aktiverade vi oss mycket genom balansövningar genom alla år.

Det här är en svår övning. Sascha sitter på baken och tynger ned gungan med sin tyngd, samtidigt som hon håller ena tassen på gungstödet och den andra vid sidan, och så satt hon stilla tillräckligt länge för att jag skulle ta mina bilder, bara av att jag milt bad om ett “stilla”.

Sascha kunde också bära allt. Med allt menar jag allt.

Sascha var alltid varit superlugn för hon har saknat föremålsintresse så vi jobbade alltid med hundtugg, ben och kött tex och haft mycket sök och nos och balansövningar. Det får ju en hund mentalt trött och balanserad. Hon kunde många “nyttohundssaker” och blir glad att få bära något ifrån bilen, godis till fredagsmyset, en blomsterkvast och gick med sträckt hals och lyftat huvud. Men att söka olika hundtugg inne eller ute behövde hon. Hon blev sista månaderna nästan lite valpig framåt kvällen och KRÄVDE lite inneuppgifter framåt kvällen jämfört med de andra hundarna.

Hon hade in i det sista fortfarande stort intresse för mat/godis/tugg och missade aldrig en måltid.

Lite dålig andedräkt, min veterinär vill inte söva henne nu för tandvård så hon åt dentastix varje dag, och gud nåde den som missade dagens dentastix efter kvällsmaten! 🙂

Senast när hon var 15 tyckte min veterinär att hon var så pass fräsch att han vågade ge henne mycket lugnande för att operera bort en vårta på ena ögat som störde på hornhinnan, hon var irriterad där och det läkte snabbt och fint. Eftersom jag är hundhypokondriker gjorde jag seniorhundskontroller ofta och fick 30-35 blodvärden och kunde hela tiden parera och förebygga, ge extra vitaminer och mineraler.

Hon var något dement i vissa situationer. Hon var totalt “med” och har koll i tex en hundrastgård, när hon träffade folk, hemma, om man åkte iväg, men i vardagen kunde hon koppla av om man tex stod och väntade på hissen kunde hon stå lugnt och stirra in i väggen så man fick peta på henne när hissen kommit, men det känns långt ifrån beskrivningen av gamla hundar som tappar tid och rum. Hon var alltid medveten om vart jag var, och hon låg alltid så hon kunde fästa blicken på mig, hon var som en vallhund men utan stress och på tå, hon bara alltid såg till att finnas i min närhet med ögonkontakt. Det är det som är det svåraste nu när hon är borta, att jag lyfter blicken utan att finna henne…

Jag kunde fortfarande lämna henne obunden utan halsband utanför en restaurang i kvarteret om jag gick in för att hämta take away eller utanför en öppen pressbyrå. Hon hade råkoll på vart jag har gått och det fanns ingenting som kunde rubba henne i väntan på mig. Hon gick inte ens en meter i koppel ifrån mig om någon försökte gå iväg med henne, har aldrig gjort. Jag minns så väl alla vardagssituationer i stan, hur lugn hon blev med mig i alla situationer där andra hundar upplever miljön som stressande. Så länge hon såg mig och förstod vad jag gjorde kunde hon sitta i en hur rörig miljö som helst och vänta. Tom på Centralstationen i Stockholm.
Jag tänkte inte på det själv, men ofta kom det fram främlingar och var så imponerade över min “lydnad på hunden”. Det var när jag hade mycket att bära så jag inte kunde ha ett koppel i handen med. Någon gång efter en shoppingtur i stan hade jag sommarblommor i krukor, klädpåsar, böcker, och hade ett ärende på Postkontoret som då låg på centralen, och jag hade så mycket att bära på så jag släppte helt sonika alla mina påsar för att slippa släpa, och tecknade bara lugnt med handflatan åt Sascha att hon skulle sitta och stanna där.
Och det handlade aldrig om lydnad.

Det handlade om en unik hund med så väl utvecklat sinne att hon förstod, satt kvar med öronen spetsade, vi var som i en bubbla som innehöll henne och mig, och trots strömmen av människor och andra hundar var hon bara fokuserad på mig. Hon hade dock inte suttit kvar ifall jag försvunnit ur sikte. Men jag kunde be henne vänta vart som helst, och det hände aldrig att hon rört sig en meter.

Likväl på alla våra olika uppföljningsresor runt om i landet med tåg. Som jag alltid var i sista minuten till, så samma minut som jag hittade tågspåret fick vi springa. Hon lös, och jag med väska, och hon höll hela tiden lugnt ögonkontakten med mig och väntade på en vinkning av min hand, och jag behövde bara möta hennes blick så slängde vi oss på given signal in i tågkupén. Ja, tom i tunnelbanan.

Sascha var aldrig ensam, jag har kontor hemma, och i somras när vi bodde på vår lantgård fick hon en otrolig spänst i stegen när hon slapp hårt underlag. I somras när hon var 15,5 år gick hon flera dagar i veckan en mil på långpromenaden av eget val för allt gräs och det varma sommaren gjorde lederna superfina. Ja, det var helt makalöst. Hon bar klövjeväskor och traskade på i tempo.

För all den här friskvården hon fått i alla år gav sådan respons att hon hade bättre muskelatur och rörlighet än hundar utan trafikskador. Hundar med ledbesvär, artros behöver inte få en begränsad rörlighet, utan de ska hållas slanka och musklade, det är egentligen så enkelt, men svårt att veta utan kunskap när en hund börjar att bli stel.

Men nu under senaste månaderna har jag sett hur hon gradvis blev tröttare. Men hon har redan levt långt över alla andra hundar och det vore ju onaturligt om hon aldrig blev äldre. Hon busade sig till en muskelsträckning i bogen fram i vintras för att hon lekte med vår hanhund och jag blev jätterädd, men hundkiropraktorn behandlade några gånger och hon fick vila, så försvann det snabbt igen.

Det är ingen större skillnad på hur hon aktiverades sista tiden än genom hela sitt liv. I somras hoppade hon även agility på låga höjder på vår bana på landet. Söka, spåra, leta, balansera, umgås med folk, skogspromenader, träffa andra hundar, mysa med folk, sällskapsspel…

En anledning till att jag så många år kunnat ägna tid för andras hundar, hundar som ibland har problem, hundar som har speciella behov.. är för att mina egna hundar har varit fantastiska och perfekta i så många avseenden att jag inte har behövt jobba med något som ska bli bättre utan bara har haft roligt med dem. Både Sascha och Lycka har varit så automatiskt tränade genom alla hundmöten och hundärenden att de kunnat läsa av vilken situation som helst, jag har alltid litat på mina hundar och gett dem förtroende och fått deras tillit. Att få leva med en hund är en sådan närhet. När jag söker hem för andras hundar vill jag hitta nya familjer som värderat sin förra hund. Där de kan beskriva sin tidigare hunds personlighet. Det finns så ofantligt mycket mer att berätta om Sascha. Men jag tror att jag har fångat en hel del av hennes karaktär.

Det är ingen större skillnad på hur hon aktiverades sista tiden än genom hela sitt liv. I somras hoppade hon även agility på låga höjder på vår bana på landet. Söka, spåra, leta, balansera, umgås med folk, skogspromenader, träffa andra hundar, mysa med folk, sällskapsspel…

En anledning till att jag så många år kunnat ägna tid för andras hundar, hundar som ibland har problem, hundar som har speciella behov.. är för att mina egna hundar har varit fantastiska och perfekta i så många avseenden att jag inte har behövt jobba med något som ska bli bättre utan bara har haft roligt med dem. Både Sascha och Lycka har varit så automatiskt tränade genom alla hundmöten och hundärenden att de kunnat läsa av vilken situation som helst, jag har alltid litat på mina hundar och gett dem förtroende och fått deras tillit. Att få leva med en hund är en sådan närhet. När jag söker hem för andras hundar vill jag hitta nya familjer som värderat sin förra hund. Där de kan beskriva sin tidigare hunds personlighet. Det finns så ofantligt mycket mer att berätta om Sascha. Men jag tror att jag har fångat en hel del av hennes karaktär.

Jag älskade min hund. Men hon skulle gå med värdigheten i behåll. Varje dag tänkte jag såklart på det. Det smärtade, och eftersom jag kämpat hela hennes liv, och lyckats och förebyggt alla hinder utmed vägen, så finns det bara en sak jag inte kunde hindra, och det är åldern

Finns några personer jag älskar näst intill lika mycket som min hund och det är min veterinär och mina hundsjukgymnaster. Sascha har fått allt, och jag har haft den finaste kamrat vid min sida i många många år.

Men nu är Sascha borta, och jag måste leva mitt liv utan henne. Det gör så smärtsamt ont att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag älskade den här hunden så innerligt.